Monikken och Rymdisarna

Det var ju rent otroligt hur mycket stök det blev bara för att amerikanarna landat en mojäng på Mars!

Monika Olsson — Monikken bland vänner (bra) och storebrorsan Kåre (irriterande) — var egentligen inte så intresserad av planeter och rymdsonder och sådant. Men alla andra på Twitter var, hadde hon tänkt lite surt den där gången när hon fick Ideen. Det måste ha varit … oj, sex månader nu.

Monikken är tolv, och lite stökig sådär; inte dum, men har lite svårt att koncentrera sig i skolan. Matte är lätt, svenskan är det värre med, och kompisar … det är jättesvårt. Vuxna verkar tro fysiken är svår och vännerna lätt. Hur blir man gammal och så urbota dum?

Monikken:s farsa är från Danmark, och jobbar i svängen — byggsvängen på sommar och vår, snösvängen vinter och höst. Han är betongare; bra på rör och bilar men dålig på snickerier. El gick det bättre med, visste Monikken, men det pratade man inte högt om. Det var nåt om blåa karameller, som ju hördes smaskigt ut men gjorde ont när man fick dom. Vuxna är bra märkliga.

Morsan var lite allt–i–allo, trodde hon. På medeltiden, kring förra seklet nån gång, jobbade hon med datorer, och så var hon i hemmtjänsten, och chauför at nån rik kille som tjänad sina pengar på en Internet–bubbla. Det varade inte sä länge, innan han förlorade dom på nästa.

Morsan var bra på mat, och hadde en gammal motorcyckel i garaget. Om brorsan säger vi inget, så har vi inget sagt. Det var bästa kompisen:s favoritordspråk. Det viktiga var att farsan hadde svetsapparat som han använde på rost. Det, tänkte Monikken, borde funka att bygga ramen med.

Den där bästa kompisen är Mo. Han säger det är efter en av roboterna i rymdfilmen om, ja, alla roboterna, om någon frågar på skolan. Egentligen är det Mohammad, men det är massor med märkliga ideer bland folk når man heter det. Monikken fattar inget av det där. Mo är världens mysigaste kille, men kanske lite mesig … dom har varit kompisar för alltid, ända sedan ettan.

Men det var inte med Mo det började. Inte med amerikanarna hellre. Inte egentligen. Det började når dom tog bort dammprylen på Nyfikenhet — Monikken var på bra roligt humör när hon översatte på engelskan den dagen, och läraren visste inte om hon skulle skratta eller gråta. Men hon var vikarie, och bilderna från Mars var jättesnygga och vikarien var jättesöt och … plötsligen var Monikken säker på at det var en Bra Ide att imponera på den där nya lärarinnan.

“Varför då?” — frågade Mo efteråt, på vägen hem.

“Neeej” — Monikken drog på det — “Varför å varför … nåt kul ska man jo göra på jullovet?”

Hon var inte helt säker själv.

“Jaha. Ja, jo … ’”

Ibland var han verkligen mesig!

“Och så får vi bra betyg, förstås” — hittade Monikken på.

“Det vore bra. Morsan klagar igen” — suckade Mo.

Altså, Mo och hans familj kom till Sverige fär en massa år sedan, minst tio. Dom var från Iran, och muslimer, men dom gillade inte läget – och läget gillade inte dom. Så reste dom hit. Mycket förnuftigt, tyckte Monikken. Men det var ännu fler typer som hadde märkliga ideer om muslimer, tänkte hon.

Speciellt morsan:s syster bubblade om dom fruktansvärda muslimerna när hon var på besök, och efteråt försvann morsan ut i garaget och meckade hoj nån timme. Monikken tyckte den där mostern var spröd. Det var nåt hon lärd av Tore, i klassen. Han var norrbagge, påstod han, och där borta sa man at folk var spröda när dom tänkte mårkliga saker.

Men hon sa inget till Mostern, och ibland kändes det också jobbigt. Antingen försvara Mo, eller ha det lugnt vid middagsbordet. Den där Pippi hadde rätt: jag vill inte bliva stur om man får sänna där ideer.

Men dom var doktorer båda två, Mo:s föräldrar, så hans morsa ville se bra betyg på skolen, och så på gymnaset och så på … Monikken fick ont i huvudet av att tänka så oändligt långt fram. Mo sa inte så mycket. Han ville dansa, inte plugga.

“Men då säger vi så!” — Monikken kände sig glad, plötsligen. Nytt projekt på “G”, snart jullov, och kanske bra betyg!